”Jag tycker om trasiga penslar och brustna linjer”

Intervju med Jenny Svenberg av Vera Asptjärn. Södermalm, 9 mars 2026

Jenny Svenberg i ateljén. Foto: Vera Asptjärn

I Jenny Svenbergs ateljé på Södermalm är golvet täckt av målningar, i hyllorna trängs böcker och papper. 
Hon plockar fram ett specialbeställt block och vi, två tecknare, fastnar i en diskussion om papper, tjocklekar och format. 
Jag kommer dit för ett samtal om tecknandet, men allt prat får det att klia i fingrarna.
— Vi borde ju rita av varandra! Säger hon, och så får det bli. 

 Ansiktet rakt framifrån, det är alltid svårt. Hon tittar ner, en bekymmersrynka vid höger ögonbryn, håret som faller ner framför de ljusrosa glasögonen. En svart eyeliner, det blir ett tjockt streck, ögonen halvt slutna, fler streck. Näsan, den är svår, mjuk och stram på samma gång. Från den går linjer från näsvinge till mungipa, läpparna är spända. I ateljén är det tyst, så när på att luften fylls av ljudet från kolet som skrapar mot pappret, och en svordom ibland. Det är Kol-pennan som bråkar med Jenny Svenberg.

– Linjer är unika! En pensel gör som den vill, jag tycker om trasiga penslar som skapar brustna linjer.

Det stämmer, Jenny Svenbergs linjer är lätta att känna igen: långa penseldrag som samtidigt har en väldig fart. Skissartade men tvärsäkra. Förmodligen har man stött på hennes teckningar förut. I Aftonbladet, på bokomslag, i SVT:s Uppdrag Granskning. 

 Jenny Svenberg bakom tejp och färgprover. Foto: Vera Asptjärn

– Jag håller alltid på, annars tappar jag riktningen och meningen med livet, jag börjar fundera en massa istället.

Medan vi ritar kommer vi fram till att tecknandet framför allt går att likna vid en sport. Precis som för en idrottsman gäller det att en konstnär håller igång konditionen. Jenny Svenberg gör det genom sina jazzteckningar. Hon går på spelningar och under tiden ritar hon av musikerna.
– Man måste hålla sig i form, det gör jag på konserterna, det är skönt på samma sätt som en joggingrunda. Har jag inte tecknat på några dagar tar det tre, fyra teckningar innan det blir bra.
Hon har gjort jazzteckningarna i 15 år. Det har hunnit bli tvåtusen, kanske tretusen porträtt, och i det här avseendet går alltså tecknandet nästan att likna vid orientering, där kontroller ska markeras.

Men för några år sedan, under corona-pandemin, stängde jazzklubbarna och det fanns inte längre någon att rita av.
– Tecknandet blir ett sätt för mig att förhålla mig till saker som är jobbiga, det blir en möjlighet att gå in i ett undersökande och en betraktarroll. 

Hennes bakgrund som journalist märks i förhållningssättet till arbetet som illustratör. Ofta gestaltar hon grävande reportage om svåra ämnen som våld och utsatthet. Hennes tecknade nyhetsjournalistik har prisats både internationellt och här i Sverige med Stora journalistpriset, som Årets förnyare 2018. 

Kanske är det den undersökande hållningen i kombination med linjernas förlåtande uttryck som gör illustrationerna så passande. Penselns linjer är snabba och ger en känsla av att berätta precis hur det var. 

Åter till pandemin, en tillvaro i tystnad och med få möjligheter att teckna jazz. Men musiker måste, precis som tecknare, träna. Jenny Svenberg skrev ett Facebook-inlägg, riktat till jazzmusiker hon lärt känna genom åren. Hon frågade var de var någonstans. Hon behövde ju någon att rita. 
Nu öppnades dörrar: Jenny Svenberg fick teckna jazzmusiker i deras hem och i studios. Och i en tapetaffär på Östermalm där ett band repade nästan dagligen.
Teckningarna, tillsammans med citat från musikerna, ord om konst och musik, resulterade i utställningen “Silence”, som visades i Kungsträdgården i Stockholm. 

– Bland barnvagnar och affärsmän mitt i stan fick jazzmusikerna plats. Ett skrå som inte alltid når ut till den större massan.

Skrap och vissel från kolet igen. Sedan är det tyst, länge. 

– När jag ritar av något vill jag att det ska bli likt,  jag vill att man ska se att det är du, annars blir jag missnöjd. 

Kondition i all ära, men teckning är också en övning i observation. Tiden går, hur länge är svårt att säga, papperna hopar sig på bordet. Jennys långa snabba streck, mina korta och kol-grumliga. Efter hand liknar figurerna på pappret allt mer oss som sitter här. 

Text & foto: Vera Asptjärn
Illustratör & journalist
Personporträttet är skriven som en uppgift i en kurs i gestaltning på Södertörns högskola

Mer om Vera Asptjärn: www.veraasptjarn.com/

Våra porträtt av varandra, tillsammans med kolpennan. Foto: Vera Asptjärn